12/01/2012

FUCK THE GAP BETWEEN YOUR THIGHS



alltså nu känner jag bara att jag måste skriva någonting om hela utseende- och smalhetsen.
till att börja med vill jag bara säga att jag fattar grejen! jag har spenderat stora delar av min uppväxt framför en spegel
med önskan om att jag såg ut på ett annat sätt; större rumpa, plattare mage, smalare midja. men varför?

de senaste 5 åren har jag vägt mellan 52 och 55 kg, vilket inte är onormalt någonstans.
ÄNDÅ har jag velat och försökt förändra min kropp så den skulle se mer ut som dem i tidningarna.
trots att det inte funnits ett enda fel på varken min mage eller mina lår, har samhället lyckats snedvrida
hela mitt sätt att se på mig själv. någon annan har bestämt åt mig hur jag "borde" se ut.

självklart kan jag fortfarande känna att jag påverkas & formas,
men jag försöker alltid bota mig själv innan det hinner bita. jag har börjat tänka såhär:

vad är min kropp och vad ska jag ha den till?
kroppen är inte någonting man formar till en snygg pose för att den ska se bra ut på omslaget till en modetidning.
den här kroppen ska bära mig genom hela livet, orka dansa genom tusentals nätter och föda mina barn.
varför vill jag svälta och misshandla min kropp i hopp om att se ut som någon annan?

ibland efter jag varit ute och sprungit eller tränat ett pass brukar jag ta ett litet snack med min kropp.
det låter kanske jättetöntigt/andligt, och det är det typ också. jag brukar skaka eller klappa lite på benen och tänka
"tack för ni är så himla starka och snabba och bär mig så långt". för dem är ju fantastiska! precis så som dem är!

skit i alla jävla "the gap between your thighs" och "skinny hipbones".
ät och gör saker som är bra för din kropp så den orkar med svettiga dansgolv och bebisar!!!

hur känner ni tjejer som läser min blogg? hur mår ni? jag vill gärna sätta samman ett inlägg med allas våra tankar
så vi kan peppa varandra till att bli bättre människor i oss själva! åsikter/frågor/whatever! vi gör nåt bra av det!
PUSS alla ni fina!

47 kommentarer:

  1. Jag är ofta väldigt säker på min kropp och på att den inte ska förändras. Men de dagarna jag har mina dåliga dagar så vill jag gå upp i vikt och de dagarna brukade jag dricka ren grädde (sen blev jag allergisk mot mjölk men det är en annan historia). Då tycker jag helt enkelt inte att min smala midja passar till mina lite bredare höfter.

    Men sen vet jag ju att det är så här jag ser ut och därför klagar jag inte utan tar mina dåliga dagar för mig själv. Vill slippa påverka andra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det går bara upp för mig att jag inte har gjort rätt sedan när min man kom tillbaka till mig, jag är på den här bloggen för att tacka vem den förtjänar. För några veckor sedan var mitt liv i ett fruktansvärt skick eftersom min man lämnade mig och jag tror aldrig att jag skulle få tillbaka honom. Men med hjälp av denna kraftfulla trollformler som heter Dr. Ekpen är mitt liv nu på ett glatt humör, jag måste rekommendera Dr. Ekpens tjänster till alla där ute att de ska kontakta Dr. Ekpen genom dessa uppgifter nedan: ( ekpentemple@ gmail.com ) eller whatsapp +2347051979135 eftersom genom Dr. Ekpen hjälp återupprättades mitt äktenskap.

      Radera
  2. Hej! Alltå indeed indeed det hela är så sjukt. Och bara det faktum att jag tycker du är så himla fin och (för att citera din egen låt) vill jag BLI DIG.

    Jag har varit precis sådär mittemellan i hela mitt liv. ganska vältränad men ändå med en putig mate och stora bröst. Trots att jag borde va nöjd. Trots att jag borde se min kropp som något unikt och positivt går ALLDELES för mycket tid åt att hata på min "stora" mage och för kurviga kropp. Sen kollar jag i tidningarna du vet. Där de har paparazzi bilder och har shoutouts som ba: det är coolt med tjejer som vågar visa sina kurvor! OCH SEN ÄR DE BILDER PÅ TYP RIHANNA?? OCH BEYONCE OCH HEIDI KLUM? SOM ÄR SÅ JÄVLA FIT OCH PLATTMAGADE ATT T.OM. EN TRE-ÅRING KAN SE DET?

    Det där gör mig så sjukt förbannad. Att man ens vågar kalla tjejer som är modellsmala för "modiga" för att de vågar visa kurvor (som inte ens existerar)

    Jag straffar mig själva hela tiden också. Tänker att nä du kan inte ha den där as-fashion-polo-tröjan, för du kommer se VULGO ut då -passa dig.
    Och när jag tänker på det, hur jag på riktigt säger så till mig själv inuti mitt huvud, blir jag jätteledsen.
    Att jag uppriktigt mobbar mig själv innifrån.
    Min egen fiende är mig själv och det gör mig så obotligt ledsen...

    SvaraRadera
  3. Vet du vad som hade varit coolt? Om alla coola läsare på den här bloggen skickade in bilder på sig själva oredigerade i bikini/underkläder och att ansiktena var beskärda(för anonymitet) och sen att du sätter ihop ett collage och ba #SÅHÄR OLIKA ÄR VI, TITTA VA FINT. Foton som är fria från hipsterkläder, sug-i-blicken-ögon, putiga ankläppar OCH SÅ VIDARE. Vad tror du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. jag gillar också den! lite som http://bodypalace.blogspot.se/

      Radera
  4. Jag tycker att det är så himla fint att du skriver så. jätteviktigt. alltså verkligen. skitviktigt.
    jag är 22 år och har haft mycket svåra ätstörningar i snart 9 år. jag har levt i ett helvete och gör det fortfarande. jag går nu äntligen en behandling och kanske en dag blir av med den där skiten. mycket av detta helvete kan skyllas på samhällets sjuka smalideal och diethets.
    det viktigaste som finns är att bli medveten om det hemska och idiotiska i dessa smaltrender. och lära sig leva med det. lära sig förstå att det bara är strunt alltihopa. att man är bra och tillräcklig precis så här.

    SvaraRadera
  5. Jag har alltid försökt tänka sådär att spela roll och sak samma. Har alltid haft smal midja och lite mer lår/rumpa men är fine med det. Började träna för ett halvår sedan och har fått mycket muskler som jag inte haft innan och det är asfett! Vet inte om jag gått ner i vikt eller ens blivit smalare men upptäcker liksom magmuskler som jag inte ens visste fanns.
    Önskar att folk skrev mer om det för skitsamma om min kropp är lite småplufsig om låren och sådär för mina ben har blivit apstarka och helt plötsligt orkar jag promenera 2 mil på en dag och det hade jag aldrig gjort innan. Min mage är stenhård när jag spänner den och då är det väl struntsamma att den putar ut lite annars.

    Kanske inte heller helt sunt att fokusera på sånt, men jag blev typ chockad när jag insåg att det hände mer än att man blir snyggare och smalare.

    SvaraRadera
  6. hej, vad glad jag blir att du tog upp det här ämnet! så himla bra tänkt och skrivet!

    jag brukar också tänka lite som du, att kroppen är "en kropp" liksom, den är kött och blod och en maskin där det är väldigt mycket som ska fungera på en och samma gång. innanför den där magen som reklamerna skiker bara ska vara platt finns det tarmar och lever och njurar som måste få jobba och få plats. och vill man banta bort fett från låren så försvinner även fett från hjärna och hjärta och till slut kan man inte tänka eller orka någonting.

    jag jobbar som sjuksköterska och träffar varje dag väldigt sjuka människor, unga som gamla, smala som tjocka. det slår mig inte sällan att jag känner mig så himla stark och frisk, och är väldigt tacksam för att min kropp fungerar. så därför tycker jag det är väldigt fint av dig att tacka dina ben för springturen, det är bannemej inte så självklart för alla att kunna det!

    SvaraRadera
  7. Tänker typ ganska konstant på hur jag ser ut/min vikt. Vill inte ha de här tankarna, men vill samtidigt inte ha bort dem för att jag då kanske riskerar att gå upp i vikt. Har nu precis kommit hem efter en utekväll och tänker gå och försöka spy lite för att bli mindre bakis och bli av med lite sockerdricka jag blandade ut vinet med. Det låter och är så stört jäkla osunt och jag hatar att jag är så här. Önskar att jag bara kunde skita i det (men samtidigt såklart vara smal). Oj det här blev nog rörigt. I alla fall, nu - toaletten. Sen ska jag dricka asmycket vatten och äta en apelsin. I morgon blir det en långpromenad. bort. med. ångesten.

    SvaraRadera
  8. Jag vet vad som är rätt och fel. Jag vet om träning och kost och jag är alltid arg på min bästa vän när hon säger "jag har inte ätit middag idag, jag var ute och sprang en timme istället" eftersom hon försöker få bort sin faktiska övervikt.

    Jag är dock helt "normalviktig". 170 lång och 60 kg tung. Ändå äter jag inte alltid. Ibland tränar jag istället eller bara sover för att inte känna mig hungrig. Jag hoppar över frukost och tänker alltid på att inte ta för mycket mat. Jag svälter inte mig själv, men har konstant en tanke om att magen ska vara plattare, låren smalare och armarna trimmade.

    Det jag gör nu är att tvinga mig själv äta det jag alltid gjort, även fast det inte alltid känns som att jag vill ta en macka. Jag vägrar låta den dumma tanken ta över. Jag vet att det är fel, att jag är helt unerbart perfekt som jag är och borde inte alls tänka som jag gör.

    SvaraRadera
  9. ÅH ELIN. Älskar dig mer och mer för varje inlägg. fan vad gött att det är någon som tycker som jag.
    så jävla trött på all vikthets. det bästa som har hänt mig är att jag har slutat bry mig om min mage och lår. det är ju sådan här jag är!! tacktacktack!!

    SvaraRadera
  10. fina Elin vad bäst att du tar upp detta. Jag går på en behandling för mina ätstörningar och har därför tänkt så mycket på dehär sjuka idealet, mina elaka tankar om mig själv, träningshets, utseendefixering mm de senaste veckorna.
    Bloggar, tidningar, program, tjejer osv är fullständigt pumpade med dessa ideal. "Strong is the new skinny" florerar och tjejer går upp kl 5 för att gå morgonpromenader för att sedan gymma flera gånger i veckan och äta...."reeent". Träningshetsen är som en täckmantel för smalfixeringen. Jag har själv varit där och lurat mig själv att det är så jävla hälsosamt och "snällt" mot mig själv. Men VI TJEJER MÅSTE FÅ ENERGI TILL ATT TÄNKA PÅ ANDRA SAKER ÄN VÅRA KROPPAR!!! Vi ska orka läsa, plugga, jobba, vara snälla, vara glada, dansa i natten, skratta, kramas, brottas, vara kreativa, vara roliga, vara varma.
    Vi ska få äta risifrutti, lussebullar, ris, sås och så vidare. Det är inte farligt, vi behöver det. Att acceptera/förenas/älska sin kropp kanske är jävligt långt borta för en del men faktum är att bryr vi oss mindre om detta jävla förenande så är vi nog snart där.
    Kroppsidealet runt om oss är som ett systematiskt inlurande i att förtrycka sig själv och andra.

    ps. tror att det är halv-bra att hålla på och skriva ut sin vikt och längd och så. Folk jämför sig, jag lovar. Att skicka in bilder som någon föreslog... jag vet inte. ska vi verkligen hålla på så mycket med våra kroppar. Diskutera böcker om män istället kanske?
    ps2. Klart man får träna ibland, om man tycker det är så himla kul etc. och yoga är svinsnällt mot sig själv att göra!

    PUSS tjejer, ta hand om er <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. verkligen!!!!!!! det finns så mycket mer!

      Radera
  11. jag väger sisådär en 74-76 kg beroende på när jag väger mig osv. tränar för att må bra/vara glad men aldrig för att förlora kilon. äter god riktig inte konstgjord mat = ingen äcklig skräpmat/färdigmat. älskar min jävla kropp!! tänker att jag aldrig skulle vilja att den var på något annat sätt för den är helt optimal för mig.

    men!! viktigt är att jag aldrig behövt lära mig acceptera min kropp utan att jag istället har lärt mig acceptera den jag är. jag älskar mig själv för att jag är komplex, givmild, positiv osv. jag har accepterat att jag är lättstött, självisk ibland osv. och när man väl har fattat vilken härlig och go människa man är inifrån och ut blir allt annat sekundärt! jag har aldrig haft en tanke på att min kropp inte skulle vara perfekt som den är.

    men det jag älskar med min kropp är att jag kan gå/springa/krypa eller vad fan jag vill, jag kan prata skratta lyssna på musik och titta på serier, jag har inget funktionshinder och ingen allvarlig sjukdom.

    jag tittar på min mage/mina lår/whatever och tänker att fan vad gött vi har haft det ihop. fan vad mycket god pasta och choklad och lättsaltade potatischips vi har fått njuta av.

    SvaraRadera
  12. Så himla bra skrivet! Så bra att du tar upp det på det här sättet och ger det en ny vinkel. Hoppas att många unga människor läser det och förhoppningsvis att det blir till en början att ändra på deras syn på kroppen och ohälsosamma ideal.

    Om jag ska prata om mig själv trivs jag med min kropp. Men det är något som har mognat fram. När jag var i tonåren ville jag också bli smalare. Var inte så nöjd med min kropp och funderade över att inte följa med på simlektionerna på gympan för att jag inte ville visa mig i bikini. Jag tyckte inte om mitt ansikte, inte min mage, inte mina lår eller mina vader. Tyckte min mage putade för mycket, mina lår och vader var för stora och mitt ansikte inte hade de perfekta dragen. Varje gång jag gick till skolsköterskan för rutinkontroll sa de dock att jag var precis normalviktig, att mina värden var bra. Trots det önskade jag att jag såg ut på ett annat sätt.

    Nu idag, när jag är runt 20 år har jag slutat tänka på det. Jag bryr mig inte längre. Jag tränar, jag äter, jag sitter i soffan och gör ingenting, jag cyklar. Jag mår bra. Jag ser ut som jag gör. Ingen annan ser ut som mig och det är en av sakerna som gör mig till en speciell individ.

    SvaraRadera
  13. Jag hatar min kropp. Jag mår dåligt på grund av min kropp. Jag står så ofta och bara tänker hur jag vill förändra allt och allt jag ser i den. Jag är 18 år och har känt så här i snart fyra år skulle jag tro. I fyra hela långa år, mina tonår, har jag tänk på det här. Fastän jag är normalviktigt maler dessa tankarna i mitt huvud varje dag. Varje jäkla dag och jag är så trött på det. Trött på att stå på gymmet och känna mig så inihelvetetsjävlaful för att enligt mitt huvud är mina lår enorma och armarna fula. Jag älskar att träna egentligen och har alltid varit sportig för jag mår bra av det! Jag måste helt enkelt röra på mig, men så stor man där och mår dåligt bara. På gymmet, bland killarna som pumpar upp sin överkropp och tjejerna som går på sina löpband. Och alla dessa tidningar som håller på och kritiserar andra för hur de ser ut. Fan vad jag vill skrika håll käften jävla idioter varförvarförvarför? Förstår inte hur samhället kan vara uppbyggt så. I skolan ska man inte mobba, nähä, men varför håller samhället på och mobbar alla som inte ser ut på ett visst sätt då? Läste någonstans att Jennifer Lawrence som är så himla snygg fått kritik för att hon var stor. Alltså skojar ni, skojar ni skojar ni skojar ni? Hon är skitsnygg och inte alls stor. Varför måste man vara så himla smal för? Vad är det för mening? Men sen så sitter jag själv och hatar min kropp och tillåter mig inte att klä mig som jag egentligen vill för om man har stor underkropp som jag, nej då är det fullt. Men inte tycker jag att det är fult när jag ser andra med lite större lår och rumpa. Jag vill bara kunna älska mig själv och må bra. Och att all denna besatthet hos mig själv och andra ska försvinna. Hur blev det såhär?

    SvaraRadera
  14. skitbra inlägg, VERKLIGEN.
    blir dock så fruktansvärt ledsen av att se hur många som FAKTISKT mår dåligt pga. sina kroppar.

    jag ska inte påstå att jag skiljer mig från mängden, har haft både anorexi & bulimi och har svårt att slita tankarna från vikten. kontrollbehovet finns där fortfarande & jag undrar om jag någonsin kommer bli helt "fri" från ätstörda tankar då de en gång funnits där.. det är förjävligt hur samhället/media framställer främst kvinnokroppar, för det slutar bara upp i att man jämför sig. nä alltså, det är såna här inlägg & peppande ord som det behövs såå mycket mer av. så jag är glad att du tog upp detta, tycker folk är starka som öppnar upp om sina egna erfarenheter också.

    SvaraRadera
  15. Omtrent en gang annenhver uke sier jeg til meg selv at "FUCK ALLE, du er kjempefin og du er akkurat sånn som du burde være. Ikke la andre fortelle deg det motsatte." I mellom de to ukene har jeg en rekke forskjellige følelser; jeg føler meg som en gud, før jeg sakte men sikkert begynner å tvile på det faktum at jeg duger, før jeg tenker at NÅ MÅ JEG FORANDRE MEG, fordi jeg er så stygg og udugelig. Før jeg igjen innser hvor tåpelig jeg er, og igjen sier til meg selv at "FUCK ALLE, du er kjempefin og du er akkurat sånn som du burde være. Ikke la andre fortelle deg det motsatte."

    Om alle hadde brukt mindre tid til å uroe seg for vekt og kroppsform, hadde vi nok funnet tid til å være bedre medmennesker.

    Jeg ønsker meg tilbake i tid når man spiste mat fra sin egen jord og naboens gård. Når man gikk ut hver dag og jobba, ofte fysisk, og kom hjem sliten men fornøyd. For meningsfylt arbeid er menneskenes natur - ikke trening for treningens skyld. Og mat fra jorda er det vi er ment for å spise, ikke en kjemikaliefylt sjokoladebar med et kalori-innhold som kun burde se dagens lys i etterkrigs-situasjoner. (det var da kaloritett mat (fra fabrikk) så dagens lys - mest mulig energi og kalorier i minst mulig mat. For å få mettet flest mulig.) Altå, er det rart vi er ulykkelige og stressa? Vi er bare dyr - men trosser naturen til det ekstreme. Feilbalansen må vise seg ett eller annet sted - i vår kultur har det blitt depresjoner, kreft og forvrengte kroppsbilder.

    SvaraRadera
  16. Det är så rätt allt du skriver. Det är så enkelt att säga tills sig att man inte bryr sig men i själva fallet gör man ju det. Jag gillar inte min kropp. Jag önskar att jag gjorde det. Jag skulle vilja vara bästis med den och vårda den som det heligaste som finns. Men jag gillar inte den. Jag får inte plats i mina byxor. Jag svettas mellan mina lår för att de går ihop, min mage hänger ner på lakanet när jag ligger på sidan. Jag kan inte gilla det, jag spyr över denna känslan. Jag vill gilla mig själv. Men det är inte så enkelt.

    SvaraRadera
  17. Så himla bra inlägg.
    Jag tänker så himla mycket på sånt här och får ofta ångest. Man hittar alltid fel på sin egen kropp och det är absurt hur man kan trycka ner sig själv så mycket.
    Jag vill bara kunna trivas i min egen kropp men det är inte alltid så lätt.

    SvaraRadera
  18. WORD! kan inget annat än att hålla med! Ba så skönt att läsa något på internet som inte är smalhetshets. De flesta stora mode/livsstilsbloggar verkar helt ignorera hur de påverkar sina läsare och struntar helt att skriva sådana här inlägg som ditt fast dom är så hima viktiga!- att imellan all den här jävla manipuleringen från skönhetsindustrin får stöta på sådana här inlägg. Det är fint att folk faktiskt står upp och tar kampen mot skönhetsidelaet som äter upp kvinnor.

    SvaraRadera
  19. Du har så rätt ! Själv har jag alltid varit större än alla andra, överviktig med andra ord. Fet är jag inte men har några extra kilon.
    Har i flera år försökt gå ner för jag har hatat min kropp sen jag började lågstadiet. Men jag har aldrig lyckats, förrän i år. Jag har kommit fram till precis samma sak som du, man behöver inte se ut som flickorna i tidningarna, man behöver se ut som man själv vill och är nöjd över. Jag har redan gått ner ett par kilon, jag vet att jag kommer lyckas bättre den här gången för jag har ingen press över att jag måste se ut som modellerna, jag ska se ut som mig själv, men i hälsosammare format. Jag har slutat bry mig om vad andra tycker och det har hjälpt en massa! Nu gör jag detta för min egen skull inte för andras, det tycker jag alla tjejer där ute borde tänka på!
    Jag vet hur svårt det är att gilla sig själv, jag vill kunna säga att jag är rätt så nöjd med mig, men det är jag inte, men jag är på god väg.

    Fuck skönhetsideal.

    SvaraRadera
  20. alltså ja! bra att du skriver såhär.

    en av de bästa sakerna med mig är att jag har en väldigt sund relation till min kropp, vad/hur jag äter och träning i allmänhet (nu tänkte jag skriva något som "såklart tycker jag inte alltid om min kropp" som om jag borde be om ursäkt (?), men nej, jag gillar min kropp. sjukt att det känns "fel" att skriva så).

    jag tror att om man känner att ens kropp mår bra så blir det enklare att tycka om den. allt handlar ju bara om att må bra.

    SvaraRadera
  21. Bra inlägg! Kul att man blir länkad i sådana här sammanhang :D Ska lätt försöka klämma in ett inlägg i bloggen så mina läsare kan hitta hit och läsa alla bra kommentarer :)

    SvaraRadera
  22. jag orkade inte skriva det som en kommentar finis men här är min historia
    http://nyckelben.blogg.se/2012/december/slarsondermiginuti.html

    SvaraRadera
  23. åh vad jag blir glad att du tar upp det här!

    jag har hatat min kropp så länge jag kan minnas. tror att det började i mellanstadiet när jag gick igenom puberteten först av ALLA. är naturligt kurvig och kort och har alltid sett mig själv som tjock och tyckte att det var så himla jobbigt att jag plötsligt hade större bröst än vad många av mina kompisar har nu (är 19) redan i mellanstadiet. under gymnasiet hängde jag olyckligtvis med en tjej som konstant hackade ner på mitt utseende. mådde fruktansvärt dåligt och började mobba mig själv hela tiden. ALLT var fel. jag gick upp fem kilo och sedan gick jag ner sju, försökte spy så fort jag ätit och var tvungen att sjukskrivas från skolan pga depression. idag kan jag bara konstatera att det är så här jag ser ut. jag tränar flera timmar varje dag men är fortfarande ingen pinne, det kommer jag aldrig bli. jag har som mål att bli den snyggaste versionen av mig själv, för mer än så kan man inte vara. jag är 159 cm lång, har e-kupa och magrutor men väger ändå 61 kilo, förmodligen för att jag har mycket muskler men även för att det är så min kropp är. jag har, som du, börjat uppskatta vad min kropp kan göra. jag älskar att vara stark och kunna lyfta tre gånger så mycket skrot som några av killarna på gymmet, jag älskar att mina ben orkar springa 2,5 mil i sträck och jag älskar att skaka på min stora rumpa tills pojkarna tappar hakan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken jävla power, helt underbar kommentar!

      Radera
  24. Jeg var 9 år da jeg begynte å slanke meg. 9. Fuckings. År.
    Hvor mange ganger har jeg ikke hoppet over et måltid, kjøpt for små klær som "motivasjon" til å gå ned i vekt, regnet og regnet på kalorier og forbrenning for å få det til å gå opp. Eller ned.
    Det verste er at jeg gjorde det med vilje. Jeg ville ikke for noe i verden gi slipp på alle de negative tankene jeg hadde om meg selv. Det føltes som om depresjonen og spiseforstyrrelsen var det eneste jeg hadde, som om det definerte meg.
    Jeg er 17 nå, og for første gang i mitt liv har jeg begynt å slappe av mer. Men samtidig som at jeg føler meg bedre, ser jeg at så utrolig mange rundt meg stadig rakker ned på seg selv, at de må "gjøre seg fortjent til" å spise - Å SPISE MAT, leser helt sinnsyke blogger... Og jeg blir en blanding av sint, trist og kanskje verst av alt, misunnelig. Fortsatt vil jeg gå ned de x kiloene, fortsatt vil jeg være sånnogsånn.

    Jeg sa at jeg gjorde dette med vilje, at jeg ga meg selv spiseforstyrrelsen med vilje - men hva med alle jentene nå? Når så utrolig mange jenter gjør det samme jeg gjorde da jeg var 9 er det HELT SERIØST NOE SOM ER FEIL. Vi har kanskje ikke spiseforstyrrelser alle sammen, men det er faen ikke rett at man skal ha det sånn. Det er faen ikke rett.

    -----

    Når man tenker noe, eller sier noe høyt, nok ganger, blir det sant. Kanskje ikke for hele verden, men for deg. Hvis du tenker at du er dum/teit/stygg/fæl kommer du aldri til å ha det bra med deg selv. Fokuser på hva du kan gjøre, og hva du vil gjøre. Og gjør det.



    (Dette ble ekstremt sårlig skrevet og veldig rotete, men jeg har veldig dårlig tid. JEg er enig med deg og begynner snart å grine, liksom. Sorry for tekstkvaliteten, igjen!)

    SvaraRadera
  25. Jag har alltid haft komplex över hur jag ser ut, alla tänkbara kroppsdelar. Har försökt att både inte äta och att kräkas, men känner att jag är värd så myckt bättre. Jag vill inte må så här och jag förstår inte egentligen vad som är fel på mig, på min kropp och i mitt huvud.
    Fuck samhällets normer om hur kvinnokroppen ska se ut, jag vill må bra och slippa tänka på att jag inte duger tio gånger i kvarten.

    SvaraRadera
  26. http://destinylane.blogg.se/2012/november/att-inte-tycka-om-sig-sjalv.html

    SvaraRadera
  27. mår så illa när jag ser de där bilderna. eller ja, framför allt av texten..

    SvaraRadera
  28. Hej Elin! Du är helt jäkla fantastisk. När jag ser den där bilden vrider det sig i magen på mig. Under hela min tonår vad jag smal som en sticka och vid tjugo fick jag äntligen lite former. Och det tackar jag för. Försökte mig på en modellkarriär ett tag under min supersmala tid. Aldrig mer säger jag bara. Trots att jag nästan gick av på mitten skulle jag dra in magen. Och ingen lunch fick man, trots hela dagar av i princip oavlönat arbete. Vidrigtvidrigtvidrigt. Tack för att du uppmärksammar, med en mycket sund inställning dessutom. För mycket tid och tankekraft i den här välden läggs ner på platta magar och smala lår. Det finns viktigare saker att fundera över. Typ på vad man är sugen på till middag eller vad som händer fredag kväll. Heja dig! Kram

    SvaraRadera
  29. varför mår alla tjejet så dåligt över sina kroppar? jag gör också det ibland men då brukar jag slå mig i huvudet och tänka "lägg av, du lever bara en gång så himla onödigt att gå runt och må dåligt över en sån här grej". tack för att du är en så suverän förebild, hurra för dig!

    SvaraRadera
  30. Jag tror inte att jag skulle vara mindre ätstörd bara för att detta smala ideal inte fanns. Ätstörningar har funnits i alla tider och ätstörningar skulle tror jag inte försvinna trots att idealet ändrades. För övrigt anser jag att alla ideal är dåliga, det är ingen skillnad om det är ett smalt eller mulligt ideal - så länge det finns ideal finns det folk som känner att de inte passar in och därmed mår dåligt.
    Jag har själv varit ätstörd sedan jag var 6 år gammal. Jag har nu varit ätstörd i över 15 år, tvingats till både sond och dropp, och fortfarande är jag lika ätstörd.

    SvaraRadera
  31. Åh, vad jag försöker att tänka så. Försöker att inte vilja sluta äta. För grejen är ju att jag inte kan sluta äta, jag älskar mat. Det är det som bryter ner mig ibland. Får enorma svackor. Vill se ut som tjejerna på lookbook. Har du varit inne där? 95% av tjejerna är smala, smala lår och platt mage. Och jag blir så avundsjuk. Mot min egen vilja. Det är ju inte deras fel. Det är ju så dem ser ut. Och jag ser ut som jag gör. Jag kan bara inte acceptera det, inte än. Jag jobbar på det sen flera år tillbaka.

    SvaraRadera
  32. Hej Elin! För ungefär fem år sen led jag av anorexi, jag var 170 cm lång och 37 kg, jag hade en dagbok där jag skrev om hur mycket jag fick äta, hur jag ville se ut, hur äcklig jag tyckte jag såg ut. Jag fick bara dricka vatten och äta ett halvt äpple dagligen. Jag vet inte riktigt hur man slutar tänka sådär, jag antar att enda sättet är att få lite insikt i att det man gör är ohälsosamt, och sen försöka ändra på ens ohälsosamma tänkande, och det i sig tar en evighet och massa energi och tankevilja. I alla fall, det jag ville säga är att nu är jag 170 cm och väger 68 kg, alltså 31 kg tyngre, och jag tycker verkligen att jag är SKITSNYGG, och om jag går upp eller ner några kilon så spelar det ingen roll längre, för det viktigaste är ju att äta hälsosamt. Och visst, jag ser inte lika bra ut i bodycon dresses som smala tjejer gör, men so what? Hur långt kommer man egentligen på att sen bra ut i en bodycon dress?

    SvaraRadera
  33. Elin, du är en sådan där människa som får än att börja tycka om sig själv. Du är en beundransvärd person och jag önskar jag kunde vara lika stark och självsäker i mig själv som du är. Önskar så himla mycket, för engång var jag faktiskt det också. Den här har jag aldrig berättar för någon, det här är min historia:

    Sommaren -11 träffade jag en underbar kille, vi var så kära. Allt var så himla fint och jag hade aldrig känt något liknande för någon annan. Jag var lycklig. Efter någon månad förändrades allt, han flyttade till Göteborg och jag var kvar i staden där vi båda växt upp. Vi båda var fast beslutsamma att vi skulle få det att fungera även fast vi båda visste att det skulle bli svårt. Jag grät på bussen hem från honom sista gången vi sågs innan han flyttade. När han kom hem igen, var inget desamma längre. Han såg mig inte med samma ögon och jag kunde se hur äcklad han var när han såg på mig. Han nöp mig ibland i armen när vi var för att se hur huden töjdes ut och sedan åkte tillbaka. (Jag är den där flickan som alltid har varit underviktig sen barn, aldrig haft problem med vad jag äter och aldrig mått dåligt över vad jag äter. Jag hade normala former och slank kropp. Jag var helt enkelt fin i mina egna ögon.) Efter den gången slutade jag se min kropp som fin, den var ett monster. Jag ville bara vara finare, smalare, bättre- detta så att han skulle se mig som förut. Jag ville verkligen ha den där platsen i hans liv, men jag förstod att jag inte skulle få det om jag inte ändrade MIG.

    Vissa dagar svalt jag mig så jag skulle kunna se bättre ut när han kom hem. Alla dagar såg likadana ut: jag gick upp på morgonen, ställde mig på vågen och gick till skolan. Sedan kom jag hem från skolan, gick till vågen och direkt till sängen. Försökte bara reparera det som han förstört. Men det var bara jag som förstördes. Jag stängde ute alla runt omkring mig, behandlade mig själv dåligt- detta utan att någon märkte. Jag försökte hela tiden inbilla mig att jag inte alls hade ett destruktivt förhållande till mig själv. När jul kom förstod jag att jag var tvungen att välja mig eller honom. Leva eller dö. Så när jul äntligen kom sa jag adjö till honom, väl medveten av att jag inte helt skulle kunna komma ifrån honom. Vi hade ju våra gemensamma vänner. Mitt hjärta blev lugnare efter det och jag försökte lägga allt bakom mig. Men sen kom den där festen i april som fick allt att komma tillbaka igen. Han kysste mig och alla onda känslor inombords började bubbla upp. Kände mig som en gelé klump, helt obetydlig- jag var nu ingen. Jag rymde ut i natten efter det. Fick kort därefter ett sms som sa ”varför gick du utan att säga adjö?” Därefter såg jag honom inte förens midsommar, vi hade ju fortfarande gemensamma traditioner. Gemensamma vänner och för mycket gemensamt. Men ingen visste ju av våra vänner hur allt låg till mellan oss. Jag försökte döv allt med sprit, så att jag skulle kunna klara kvällen. Kunde han inte bara låta mig vara? Fem timmar senare, kysste han mig och sa ”vi hörs imorgon”. Jag var apatisk, i chock och våra vänner lika så. Jag hörde inte från honom dagen efter och har inte hört sen dess. Att han inte hörde av sig, var det bästa som kunde hända. Jag var fri.

    Kort därefter åkte jag till Tyskland och träffade världens finaste kille av en slump. Han fick mig att känna mig vacker även fast jag hatade mig själv. Han sa helt tiden ”Oh. you are so beautiful when you smile” och då log jag ännu mer. Vet inte om det var i den sekunden eller vid första ögonkast som jag blev kär. Runt honom kändes allt bra, jag var trygg. Träffade min gamla pojkvän kort efter jag kom hem på en kompiskväll med alla vänner. Aldrig har jag nog någonsin varit så stolt över mig själv. Pojken från Tyskland fick mig att förstå att jag var värd bättre och att jag är fin som jag är. Han kom att bli den människan som fick mig att genomlida hösten och fick mig att åter tycka om min kropp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Herregud vilken historia. Allt ont leder till någon gott!

      Radera
  34. Det här var ett riktigt fint inlägg, en sund och motiverande syn på livet.
    Blev nyligen utskriven från akuten efter ett halvår då jag var inlagd för anorexi (dock inte klassisk anorexi, jag kände mig bara helt värdelös och oförtjänt att äta) och under tiden jag var där fick jag träffa andra tjejer i samma sits, men med den vanligare varianten med felaktig kroppsuppfattning.

    En kväll satt vi tillsammans och såg en dokumentär om svälten i afrika.
    Man kan ju förvänta sig reaktionen "Usch vad hemskt" men de andra tjejerna som var där bara glodde och till sist sa en av dem "Åh. Vad avundsjuk jag blir på dem, som är så smala..."

    Så sjukt. Så inihelvete sjukt.

    SvaraRadera
  35. Jag är 14 år, och lider av bulimia. Jag tycker väldigt illa om min kropp, vill att ALLT ska ändras. Mina lår ska vara smalare, mina mage ska va platt m.m. Jaf´g är 162 lång och väger 54 kg och ser mig själv som otroligt tjock.. Om jag kunde skulle jag byta ut hela mitt utseende..

    SvaraRadera
  36. Är lite längre än alla andra. Är lite tyngre än alla andra. Landar på nästan 80 kg (vilket e helt oviktigt)
    Grejjen är den att jag ÄLSKAR min kropp. Jag älskar mina lite mulliga armar. Jag älskar min mage fast den inte är platt. Det gör inte mig något att jag måste köpa näst största storleken jeans. Det gör mig ingenting. För jag mår bra. Jag äter precis vad som faller mig in. Jag tränar inte heller. Går på promenader och försöker väl att inte få övervikt men det viktiga är att jag mår bra. Jag mår hellre bra i min mulliga kropp än väger 40 kg mindre och mår hälften så bra. Jag får aldrig dåliga kommentarer över min kropp utan mera "du har fin rumpa" "du ler fint" "dina ögon är vackra". För slutligen spelar vikten ingen roll.

    SvaraRadera
  37. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  38. Har alltid fått väldigt mycket uppskattning för min kropp av pojkvänner/kompisar/bekanta etc och det har lite fått mig att börja stressa över det. Lite rädd för att det ska försvinna liksom, dumheter.

    SvaraRadera
  39. Så jävla bra sagt. Punkt. Heja!

    SvaraRadera